Nu skulle jag ha hunnit gjort i ordning världens bästa påskbuffé. Men det blev en bråkoperation istället. Tredje bråckoperationen i familjen på 2 år. Zion var en liten hjälte och skötte det hela orimligt bra. Nålarna “kändes inte ens”, alla slangar och kablar var coola och opereras var bland det roligaste han gjort tydligen. Härligt, härligt, med tanke på alla pengar vi lagt på diverse resor genom åren…
Eftersom mitt senaste inlägg gällande sjukhusvistelse var allt annat än positivt (skyller det delvis på gravidhormoner) känner jag att jag måste ge en stor eloge till personalen på sjukhuset (i detta fall Skene Lasarett utanför Borås som jag aldrig ens hört talas om tidigare). Till och med jag som är en superhysterisk hypokondriker kände mig mer än lugn. Alla var så extremt bra med barn. Jag vet att detta är deras jobb, men detta var något utöver det vanliga. Alla pratade, förklarade och visade Zion. Ingen pratade över hans huvud vilket vuxna ofta gör. Så härligt att se!!
Detta är även en av anledningarna till varför jag gillar Bali så mycket. Hur fantastiska och varma balineserna är mot barnen. Att det sen går så långt att ens namn blir “Otis mom” även när Otis inte är med…
Så hur gick det med påskbuffén?
Den får ni vara utan. Idag har vi spenderat halva dagen på sjukhus, varit alldeles för nära att få bensinstopp (igen), hällt ut en kaffe i baksätet, tappat en plånbok, byggt lego och pusslat istället.
Men kan tipsa om dessa recept till påsk:
2 kommentarer
Verkligen en riktig tuffing. Härligt att det gick så bra!
Eller hur!? Så duktig!