När jag bad Johan ta en bild på min träning sa han: “Men det där kan du ju inte lägga ut. Det ser ju ut som du bara plaskar runt i poolen”
Och det är ungefär vad jag gör. Och det är en väldigt bra start. Och betydligt mer träning än jag klarat av de senaste månaderna.
Såhär började det:
När jag var i sjätte månaden fick jag plötsligt ont över blygdbenet. Typ 10 cm in från höften. Kändes som jag hade världens blåmärke som var jätte ömt. Samtidigt hade jag väldigt mycket foglossningar i samma region. Jag kollade detta med tre olika barnmorskor under de tre sista graviditetsmånaderna. Det sa alla olika. Även detta kunde vara foglossningar, det kunde vara en klämd nerv och det kunde vara en blodansamling. Men alla var överens; det kommer försvinna efter födseln.
Men det försvann inte. Jag var säker på att just detta INTE var någon foglossning. Jag misstänkte bråck. Jag besökte ytterligare 3 barnmorskor, 2 läkare, samt två besök på vårdcentralen, men alla var överens, jag absolut inte hade något bråck. Av en läkare fick jag rådet att ta en Alvedon, av nästa fick jag en 10 dagars kur av Diklofenak (som jag inte tog).
Tillslut vände jag mig till en privat läkare. Fick tid för röntgen och fick mitt bråck bekräftat. Tre dagar senare fick jag tid för operation. Ett nät opererades in genom en titthålsoperation som för övrigt var en 10 gånger värre operation än kejsarsnittet. Direkt efter operationen kände jag att den konstiga känlsan jag haft i över ett halvår var borta! Tack privata sjukvården!
Nu känns det som min kropp äntligen börjat hitta tillbaks. Mitt plaskande i poolen gör att jag äntligen kan sträcka ut magen ordentligt och jag kan börja röra på benen utan att det gör ont.
Man måste acceptera sina begränsningar och lyssna på kroppen. Även om jag mycket hellre sprungit en mil på stranden. Detta är för tillfället min träning. Poolplask.
8 kommentarer
Bra tänk!
Alltid göra det kroppen kan hantera… helt sjukt att du fick vänta så länge på att få hjälp! Sjukvården i ett nötskal
Åh, fy! Skönt att du fick rätt hjälp till slut och att du är på rätt väg nu. Efter mitt snitt fick jag också jätteont och fick svaret av sjukvården flera gånger att det var normalt, det skille försvinna och att vi skulle avvakta… Sen gick det så här: http://burpeesandstuff.blogspot.se/2014/11/att-lita-pa-sin-kansla.html?m=1
Usch vilken pärs! Tur att du fick hjälp tillslut! Tyvärr är det den här sjukvården som alliansen vill att vi ska ha… Dvs privat sjukvård som gärna kostar lite extra och övriga “massan” för nöja sig med skitvården på VC 🙁
Jag går till privat och det kostar inte mer. Alliansen vill att vi inte ska ha mossig gammal sjukvård som gör som de alltid gjort och har tappat drivet nånstans där mellan de slitna väggarna. Fantastiskt med privata, nytänkande, nyutbildade och drivna kliniker som kan konkurrera ut det gamla trötta! Annars hade det där bråcket säkert inte blivit utövat än.
Får jag fråga vilken typ av bråck du hade? Har för mig att vissa typer av ljumskbråck t.ex. kan söka andra vägar än ut mot buken och därför inte ger någon utbuktning et.c. Vore intressant att veta. Har haft ont vid ena sidan av snittet och varit på både vårdcentral och träffat läkare på gyn men de såg inga tecken till bråck utan tyckte det var normalt efter 3 snitt.
Tyvärr hade jag samma problem med sjukvården med min sköldkörtel…nu efter ultraljudoch massa blodprover hos en privatläkare ( specialist ) har jag äntligen fått hjälp…tog bara nååååågra år!
Bra tänkt! Jag tycker också det är jätteviktigt att som Mark Sisson talar om ha en stor portion av den här typen av aktiviter i vårt liv. Allt behöver inte vara prestationsinriktat. Vi kan bara glädjas åt allt som våra kroppar klarar av.
Fruktansvärt att det ska behöva vara så att man själv ska driva frågan om att få sin kropp ordentligt undersökt. Hemskt att höra. Blir arg och ledsen. Skönt att det löst sig i alla fall. Men allvarligt, så här får det ju inte fungera. usch!