”kokosnötsskålar”
baby adyatma indonesien

Det var länge sedan jag blev så glad som när Adek ringde mig på facetime och visade hur baby Adyatma låg i sin egen säng, hemma! Han har efter ca 3,5 månader äntligen fått komma hem. Och han är fullt frisk. Så frisk att läkarna på barnsjukhuset i Indonesien kallar honom “Miracle”

Än en gång till Adyatma tack alla er som hjälpt henne få hem sin lilla mirakel-bebis. Hon är så lycklig och pratar ofta om hur det skulle kunna ha blivit om hon inte fick vår allas hjälp. Ni som inte följt kan läsa mer här:

Hjälp att rädda baby Adyatma
Uppdatering från sjukhuset i Indonesien
Så mår baby Adyatma och mamma Adek nu
Monitorn i Indonesien är avstängd

 

baby adyatma indonesienNär Adyatma föddes v 25 vs idag!

 

Vi tillsammans, både här och på Instagram samlade ihop över 30 000 kronor och andra vänner och gäster kring ön där jag och Adek bodde tillsammans har donerat över 50 000 USD. Helt fantastiskt!

Och det här med barn som mår dåligt är det som skär mest i hjärtat. Jag minns att jag inte alls kände så starkt när jag inte hade egna barn.

Och jag har själv flera gånger varit livrädd för att det ska hända mina barn något. Så rädd att jag än idag kollar att barnen andas innan jag själv går och lägger mig…

 

Legobitar, kidnappning och mentos

När Otis föddes hade han bråck. Något som är vanligt bland bebispojkar som jag förstått. Vi fick ingen akut operationstid utan vi fick gå och vänta. Och medans vi väntade på operation klämdes hans bråck och det blev akut. Nu vet jag att det gick bra, men den oron som jag upplevde var fruktansvärd.

 

otis bråckEn nyopererad Otis på Drottning Silvias barnsjukhus.

 

Bali

När Otis sen var ca 8 månader fick han tag i en legobit som han satte i halsen. En sån där liten röd kaffekopp som verkligen hade fastnat. Vi var på Bali då och jag visste att det inte fanns någon chans att någon skulle hinna fram för att hjälpa oss. Hur jag fick ut den minns jag knappt…

Och sen hände exakt samma sak på Bali i somras. Otis hade fått en Mentos och satte den i halsen. Jag fick absolut panik, men som tur var satt vi på en restaurang och en gammal skäggig forna livräddare från Australien kom till undsättning och styrde upp. Han slet Otis ur mina armar, fick ut godisbiten och satt med Otis tills både han och jag var lugna. Några dagar senare var vi på en beach club där Otis fick syn på denna tavla:

 

la laguna baliMamma, kolla! Det är han som hjälpte mig med mentosen… (VÄLDIGT lik)

 

Malaysia

Senast vi var i Malaysia åkte vi till ett stort local shoppingcenter. Massa våningar, hissar och ett stort nöjesfält på översta våning. Vi visste såklart att det sker många kidnappningar på barn i Malaysia och var extra försiktiga. Men det hjälpte inte. Sid smet först in i hissen, dörren stängs och han är borta. Och han är borta länge. Johan kollar alla våningar med ingen Sid. Efter vad som kändes som en evighet kom Sid ner till samma våning ur en av hissarna. “Jag träffade en kille som sa att jag skulle stå kvar i hissen tills ni hittade mig”, och det fanns ett Liseberg på våning sju, ska vi dra dit”. Fy f*n för den stunden.

 

malaysia kuala lumpurDirekt efter att Sid kom tillbaks firade vi med sorbet. En rödgråten mamma och tre nöjda barn.

 

Detta har vi lärt barnen när vi reser:

  1. Stå kvar där du sist såg oss. Gå ingenstans.
  2. Be om hjälp av en mamma som har barn med sig. (borde vara det bästa alternativet)
  3. Ha ett kod-ord. Vi har alltid haft ett ord som barn känner till. Om någon säger att “mamma eller pappa har bett oss hämta dig” då vet barnen att de bara ska följa med om personen kan vårt kodord.
  4. Skriv ditt telefonnummer samt adress/hotell på barnets arm
  5. Håll orimligt mycket koll på barnen när man är på tex resa.

 

Är det bara jag som är såhär nojig, eller händer det något när man blir mamma?

 

Följ mig här:

För inspiration, tips och recept, följ mig gärna på Facebook och Instagram och missa inte att prenumerera på nyhetsbrevet!

 

Total
70
Shares

4 kommentarer

  1. Känner så otroligt mycket igen mig i det du skriver. Innan barn, sådär orolig. Efter barn, orolig för allt och ser livsfaror överallt. Jobbigt…

  2. Jag är också så extremt nojig. Hjälper inte direkt att min dotter (2,5 år) ramlade på förskolan för några månader sen och bröt armen och ingen i personalen såg vad som hände. Eller att hon satte korv med mos i halsen för några veckor sen så vi ringde 112. Det gick bra, men jag tänker varje dag på vad som kunde ha hänt. Och jag kollar också alltid så hon andas innan jag somnar och har fortfarande babywatch… känns ändå skönt att höra att fler är likadana!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*

Close