Ha ha ha.
Vet inte hur jag bättre skulle kunna inleda beskrivningen av början av vår resa. I alla fall. Just nu ligger vi alla tre (jag, Sid och Otis) intryckta i samma säg, i samma rum i vårt annars så stora hus.
Allt började kanon! Vi kom i tid till flygplatsen, planet var i tid och personalen ovanligt trevlig. Och vi hade inte glömt så mycket av det jag hade på min lista som jag tappat bort för att senare hitta i min ficka på väg till flygplatsen…
Väl på planet började det. 3 timmars kontroll av blixtnedslag i karossen. Och visst, det var ju bra att dom gjorde, men det hade ju varit trevligare om dom gjort detta INNAN alla gick på. Så innan vi ens hunnit komma iväg visste vi att vi hade missat nästa direktflyg till Bali. Skoj skoj.
Sid och Otis var lagom nöjda över att sitta still i ett plan i 5 timmar som inte serverade något annat än sura ostmackor. (när vi beställt glutenfritt). Heja KLM! Väl i Amsterdam visade det sig att dom tagit bort alla barnvagnar på flygplatsen. Jag checkade in vår hela vägen då jag tänkte lånat en i Amsterdam. Inte så smart såhär i efterhand.
Klockan 23:00 kånkade jag två barn och massa väskor runt på flygplatsen i hopp om att hitta nya, bra flyg och ett supernära hotell. Vid 01:00 låg vi i våra sängar på flygplatshotellet.
Nästa morgon?! satt vi på planet mot Singapore?! Surt när man planerat och bokat hela resan så man skulle slippa flyga på morgonen och mellanlanda i Singapore. Men men.
Sen gick det rätt mycket på räls. Vi fick säng till Otis på planet (trots att han var både för lång och för gammal). Flygen var i tid, maten var bra och personalen supertrevliga. (Kan varit för dom såg mitt mental breakdown i gaten pga svintrött och ännu tröttare barn.)
Väl framme på Bali hade jag sovit 1 timma plus några på hotellet. Det kändes som jag gick av en båt. Har aldrig varit så trött tidigare. Nu gällde det att ställa om till Bali-mood och inte bli sur när balineserna segade järnet. Det gick bra, tills bagagebanden. Ingen vagn.
Framme vid huset insåg vi att sängen vi lämnat kvar hade möglat, inget internet och AC:n i ena sovrummet inte funkade. Ägarna utomlands och agenturen stängd tills på måndag.
Så vad gör man när man är trött som ett vrak, med svintrötta barn och inte får sova på 10 timmar för att fixa tidsomställningen? Går den 20 minuter långa vägen ner till havet med en unge i svettig bärsele och en i skavande flip flops. Bara för att inse att man glömt pengarna.
Imorgon hoppas vi på en bättre dag. Och en vagn.
God natt.
