”kokosnötsskålar”

Otis går! Hurra för det!!

Mindre hurra för att jag i princip inte ens tränat på ett år. Första halvåret var jag ursäktad på grund av bråck, foglossningar och bråckoperation. Sen har jag inte haft någon ursäkt förutom att Bali var svinvarmt, att jag har så många barn att ta hand om att jag inte hinner, bråcket kanske kommer tillbaks, jag har ju absolut ingen tid över and so on. Alltså massa skitursäkter. Just nu är min ursäkt att barnen precis lagt sig och jag måste bara få sitta i lugn och ro och kolla åtminstone ETT avsnitt Rectify (läs tre). För övrigt en grymt bra serier man inte bör missa.

Och visst är det gött med lite dåliga ursäkter ibland, men inte varje dag i 6 månader.

Så vad gör man? Jo. Sätter upp orimliga mål. Bara för att än en gång va lite svart eller vit. Chansen att fullfölja planen blir betydligt större om den nästan är orimlig. I mitt fall är det just nu 3 mil på en vecka. I fyra veckor. Gå/springa/barnvagnsgå/springa efter cyklande barn.

Så motivationen: Nu ska jag hitta dig igen.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*