När allt går fel.

Ikväll bestämde jag och Tess oss för att gå ut och gå “en runda”. Perfekt för mig som tänkte ta en relativt lugn träningsvecka. Det började bra. Jag tog på mig mina fivefingers och mötte upp Tess vid skogen. Hon var ansvarig för runkeepern. Och det var väl ungefär där det började. När vi hunnit några kilometer visade det sig att runkeepern aldrig ens varit påslagen. Inte hela världen i och för sig.

Sen fortsatte det med världens sämsta snitslade bana. Skyltarna låg i princip inslängda i buskar. Skogsstigarna skulle vara en 9,4 kilometer lång runda, och man skulle komma ut på samma ställe man började.

Det blev inte riktigt så. Efter 1 1/2 timma började det mörkna. Som tur var kom vi ut på en upplyst väg. Eller tur och tur. Vi hade inte ens kommit dit om det inte var för avsaknad av skyltning samt ett icke existerande lokalsinne. Och varför tänkte ingen av oss på att det finns en gps i telefonen?

Till på köpet trotsade jag PT-Jonas uppmaning om att “bara gå en liten bit” i fivefingers i början. Ca 1,5 mil blev det istället. Om jag kan gå imorgon? Vi får väl se.

… men vi hade roligt!