När semsterna tog slut och all började komma hem igen läste jag överallt: “Borta bra med hemma bäst”. Känner alla verkligen så? Jag vill inte minnas att jag läst min känsla någonstans:
“Hemma bra men borta bäst.”
När vi var på Bali i somras vakande jag i princip varje dag klockan 06:00 och åkte och jobbade i tre timmar innan barnen och Johan vaknade. Jag har aldrig upplevt den motivationen jag gjorde då. Och jag trodde SÅ att det skulle hålla i sig när vi kom hem.
Det gjorde det inte.
Och den glädjen jag kände varje dag. Allting var så himla härligt. Absolut, det handlar såklart delvis om att livet på Bali är betydligt mer bekymmersfritt än det är här hemma. Man slipper städning, tvätt och den mesta av matlagningen. Det finns alltid något att göra och man slipper planera aktivitet utifrån vädret. Och människorna är glada, hjälpsamma och härliga.
Jag kände ingen hemlängtan alls under dessa två månader. Jag kände mer en lite lätt panik när vi skulle åka hem. Som jag alltid gör. Och ja, jag skulle gärna bosatt mig några år på Bali. Om inte skola, försäkring och hus var så himla dyrt. Och jag tror inte resten av familjen är lika sugna som jag . Tyvärr.
Så hemma bra med borta är absolut bäst.
Är det någon som håller med?
Följ mig här:
För inspiration, tips och recept, följ mig gärna på Facebook och Instagram
2 kommentarer
Jag!
Vi hat spenderat de tre senaste somrarna i Thailand, ca 2 månader varje gång, & den bekymmerslösa tillvaron där är verkligen så befriande!
Håller verkligen med! så härligt! Och att kunna vara i väg så länge är helt fantastiskt!