En blodig kantarelljakt

Det finns tillfällen då det är extra bra att bo på landet. Som till exempel när man kommer utspringandes ut skogen, blodig, lerig, och gråtandes…

Jag tar det från början.

Fick ett tips om en slänt mitt ute i skogen där det växte klasar med kantareller, omöjliga att missa om man väl hittade dit. Jag var inte sen på att hoppa in i bilen och leta mig dit. Åkte flera kilometer in i skogen på en smal liten väg som absolut inte var lämpad för en “vanlig bil”. Jag hittade stället där jag skulle parkera och gav mig in i skogen med gympaskor, t-shirt och shorts. Det började bra. En liter kantareller bara efter några minuter. Jag gick vidare rakt in i skogen med noll lokalsinne oh en urladdad telefon och blev bokstavligt ATTACKERAD av något jag trodde var spindlar. Dessa visade sig vara älgflugor. I panik och smärta sprang jag mot bilen, snubblandes över vassa grenar, genom lera, uppäten av blodsugande älgflugor utan att ha någon som helst koll på vilket håll jag skulle springa för att hitta bilen.  Efter en stunds irrande med huden full av bett hittade jag tillbaks till bilen. Lerig, tårögd och blodig efter alla vassa pinnar.

Jag insåg mitt misstag, lärde mig min läxa och klädde mig dagen därpå myggflugs-enligt och gav mig ut igen. Så väldigt värt! Kantareller överallt! Men det konstigaste av allt: Jag har lärt mig att det måste finnas bladträd där man hittar kantareller. Jag befann mig nu i en granskog, full av mossa och inte ett bladträd i sikte och med mer kantareller än jag någonsin sett?

Så nu sitter jag här med en enorm hög kantareller som jag inte vet vad jag ska göra med. För leta är ju betydligt roligare än att att rensa…