Förvånar mig själv.

Springa lopp kan vara en av de tråkigaste saker jag kan tänka mig. Springa en mil på asfalt tillsammans med tusentals andra, hetsträna inför loppet i en månad, och försöka springa under 50 minuter. Inget av det låter särskilt lockande.

Men om man inte panerar? Om det inte är tusentals deltagare? Om man springer i skogen med massa olika hinder? Om man inte jagar tiden?

Det är då man bestämmer sig för att springa sitt första lopp. 9 km på leriga stigar. DET låter kul. Och att det dessutom är redan på lördag gör inte saken sämre. Jag kommer inte hinna träna massa innan, och jag kommer inte ens hinna tänka på att avboka. 5 dagar kvar!