Alltså det här med syskon och bråk. Har du inte barn – då vill du nog inte fortsätta läsa. Eller så gör du det och får en hint om vad du eventuellt har att vänta ; )
Det är ungefär 1,5 år mellan våra äldsta killar och i år fyller de 9 respektive 11 år. Och herregud vad det bråkas. Det bråkas om allt från vem som ska stå i mål först till vem som fick ett extra hallon till att någon sjunger för högt i sitt rum. De bråkar, tjafsar och kivas alltså om precis allt. De kan inte vara i samma rum utan att det blir bråk inom max 15 minuter. Min teori är att det faktum att de är två killar och i så nära i ålder som påverkar detta tröttsamma beteende. De är båda vinnarskallar, det skiljer inte så mycket fysiskt och båda två gillar exakt samma sporter.
Jag kan väl erkänna att jag ofta tänkt: nästa år, då har det lugnat ner sig. Men när jag inser att det var många år sen jag började gå i de tankarna känns ett nedtrappande på dessa bråk långt, långt borta.
Och Otis? Boss baby, snart fem och familjens överhuvud. Vi gör i princip som han säger. Så länge det inte blir mer bråk än det redan är. Och nej, det är inte speciellt smart. Jag vet.
Tips sökes!
Ni med lite äldre barn som upplevt samma dilemma – (när) gick det över?
Och om någon har tips på hur man kan tämja de små ligisterna, skicka gärna en kommentar!
Så till bilden: Plötsligt händer det. Även om det var ett tag sen denna bild togs…
4 kommentarer
Hej! Tack för att du delar med dig, för jag har det precis lika jobbigt och trodde nästan jag var ensam om det! Jag har 2år mellan mina grabbar och sen en liten tjej 1 år efter och det bråkas konstant mellan alla! Och tjejen tassas det bara på tå för att hon inte ska få utbrott som varar nån timme:) har alltså tyvärr inga tips men lika slitigt! Lycka till och som sagt, kanske det blir bättre nästa år 😀
Hej Anna,
Nej – du är verkligen inte ensam!
Vi får härda ut, lära dem vad som inte är okej att göra mot varann och hoppas de lär sig med tiden 😉
Lycka till!
<3
// Cecilia
Jag kör med “kollektiv bestraffning”. Blir det bråk och jag inte ser vem som startade det eller vem som gjort vad så åker båda till sina rum och får komma ut när de har lugnat ner sig. Att vara rättvis eller pedagogiskt korrekt alla gånger finns inte på kartan!
Jag har en 12 årig tjej och en 8 årig kille. De är lika fula (bra?) på att bråka och vill gärna lyckas framstå som att de själva är så oskyldiga. Det är alltid den andra som startat bråket, varit elak, skällt eller vad det kan vara. Men de är två om bråket. De är stora nog att välja att backa ut från situationen och hämta en vuxen eller säga “stopp” och välja att inte tjafsa. Så därför får båda samma tillsägning och så får de lugna ner sig på sina respektive rum.
Om det är helt rätt att göra så? Ingen aning! Men det flyger inte grejer hemma hos oss, inga knytnävsslag delas ut och ibland lyckas de faktiskt hålla känslorna i sär och hämta mig innan det urartar. Så någon framgång finns det 🙂
När det lugnar sig är svårt att säga. Har en kollega som sa att hennes 16 åring äntligen börjar lugna sig.